På mitt skrivbord

Färgglada postit-lappar med meddelanden till mig själv om vad som ska göras imorgon. Och nästa dag.

Rosa är snyggast.

Många rosa lappar blir det.

Januari börjar året, februari kommer sen. Mars far controllern på semester, visst?

Backman

Jag har älskat hans skriverier sedan första bokstaven. Eller ordet.

En gemensam kärlek med Äldste sonen.

Så när nya böcker kommer ut köper jag direkt. Ger till Äldsten och får läsa när han är klar.

Björnstad beställde jag signerad. Men fick av olika anledningar inte fatt i den förrän nyss. Trots bråda redovisningsdagar inför revision har den här controllern sträckläst.

I boken beskrivs staden utifrån en inflyttad kvinnas ögon som att man inte kan leva där, bara överleva. Det tycks bara finnas två årstider, vintern är så självklar att sommaren alltid tar alla med överraskning, ingen hinner vänja sig innan den rycks i från en och att man resten av året lika gärna hade kunnat bo under marken.

Som Lilla byn.

Det finns mängder av Lilla byn i boken. Men också massa annat.

Läs.

Ibland skriver jag...

... en artikel.

Man får läsa allt om man vill eller från sidan 9.

För den som inte vet controllar jag på jobbet

Just nu i januari. Stressigaste tiden på mitt jobb. Lovar att jag tittar upp från mitt skrivbord med en förvirrad blick när någon sticker in huvudet. Som de ändå gör rätt ofta. Kollegorna.

Säkerligen för att få sig till livs veckans tips, råd och klokskap.

Eller ett skratt. Högst oklart det där.

Försöker helt enkelt att ge folket vad folket vill ha.

Om jag hade pengar

Det har jag.

I original är titeln "If I were a rich man" och det är jag inte. Man alltså. Vilket ofta gör en stor skillnad. Inte bara i klädval.

Vi såg den här ikväll.


Uppsala stadsteater. På biljetter som vi hade vunnit på bridge.  Så här i efterhand känns det som vi vann högsta vinsten.

Vacker. På ett sätt evigt aktuell. På annat sätt högaktuell. En verkligt fin uppsättning.

I en scen regnade det, mycket, och svarta paraplyer fälldes upp. Paraplyer är speciella för mig. De har en alldeles egen plats i mitt hjärta. I vart fall i så här i "overkligheten", i efterhand.

Jag är en paraplyflicka.

Satt bara där i godan ro och helt plötsligt blev jag anfallen av en blus

Råkade klicka litet.

Förlåt.

Men den där blusen var så himla sugen på Italien och Teneriffa i mars och jag är en vänlig själ.

Och om de här gula byxorna hinner komma till Sverige vill de också följa med.

Kärlek

Till våren fyller jag femtio. År.

Nu på morgonen ringer jag hem för att väcka Junior som behöver ställa tillbaka dygnet inför morgondagens skolstart. Eller, jag trycker på fel snabbval. Esset svarar.

Jag blir glad av att höra hans röst.

Fortfarande.

Utstrålning mäts inte med måttband

Hörde nyligen frasen på tv. Skrattade.

Men varför ska allt mätas?


Eller, vem försöker jag lura? Det är en mätare, vägare och jämförare som sitter här bakom tangentbordet. Det är ju vad som får mig att ticka.

I det senaste har jag mest betraktat Internet. Läst, klickat en eller annan gilla på Facebook och lämnat någon enstaka kommentar.

Men jag är här. Fast på något sätt utan utstrålning. Strålar helt enkelt minimalt.

Som en ljussvag stjärna som en gång var en komet.