Juniors pappa är död. Juniors pappa var också äldste sonens pappa och min älskade man. Men äldste sonen är nästan vuxen nu, han och jag förstår och kan hantera sorgen litet mer rationellt. Det innebär helt enkelt att äldste sonen och jag vet varför vi tycker att livet då och då (egentligen mer eller mindre ofta) är skit. Det gör inte Junior.
Två och ett halvt år har gått.
Junior har ont benen, ont i magen, kan inte sova, är trött, är sur, hatar vintern, hatar sol, hatar skidor, hatar att bada, hatar förskolan, hatar fröken, hatar att rita, hatar att pyssla, kan inte skriva, kan inte rita, hatar potatis, hatar grönsaker, hatar kålpudding...
-"Eller, förresten...gillade min pappa kålpudding? Ja, för om han gjorde det, då gör jag nog också det, för jag har likadana tår som min pappa!"
Att vara 6 år och ha sorg är inte så lätt...Den är ju inte där hela tiden. Jag älskar min knasiga, envisa och bökiga unge, men ibland känns det svårt att ha en förskola som inte är med på banan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar