-Man ska inte trassla till det och bli kär, påstår kollegan M. -Man blir ändå bara sårad, ingen idé att ta några risker. De andra invänder att man kan kolla in Spader, bruden som svävar på moln, så inser man att det måste vara värt det.
Jag tänker att visst, man är ju så in i nordens lycklig och så klart att det är värt risken. Men man är så hudlös där man går och bär sitt hjärta i händerna och det går lätt litet snett när man inte är så vana vid varandra. Så här sent i livet finns man också i en massa andra sammanhang och kan inte bara stanna världen runt omkring. Jag känner att det var länge sedan och att jag har glömt hur det var - trodde faktiskt inte att det skulle upplevas någon mer gång.
Tänker att jag inte får glömma bort att jag inte är den enda som bär mitt hjärta i händerna...
Ja, jäklar så hudlös man är. Nu först, efter nio år, vågar jag städa ut skåpen från alla dubletter. Tidigare hade jag alltid tanken att om det skulle ta slut så skulle det vara enkelt att dela på bohaget. Nu är jag trygg och inte fullt så hudlös. Jag vet att sambon numera är mitt skyddsnät. Jag hoppas verkligen att Spader kommer dit en dag också när inte hudlösheten känns farlig. Kramar i massor
SvaraRaderaCicki raring, så du kommer ihåg hur det var när du träffade sambon... Tror att jag kommer våga stå utan dubletter faktiskt men jösses så skraj jag är mellan varven. STORA KRAMAR!
SvaraRadera