Dagarna när eleverna inte är här längre är ganska ... tråkiga... Av rektorn nyss kallade "Den eftergymnasiala festen" med ett skratt! Vi arbetar med utvärderingar och planerar. Vi diskuterar och resonerar, utbildas och blir informerade. Och längtar, och väntar på ett sommarlov som kändes sååå avlägset, då i januari, men som nu ligger alldeles om hörnet.
Nu ska vi ta en diskussion kring vilken beredskap/möjligheter vi har när det gäller mottagandet av elever med neuropsykiatriska problem. Yippie!
Det låter spännande, alltså att ni diskuterar hur ni ska ta hand om denna barngrupp. Jag blir klart imponerad.
SvaraRaderaFortfarande i dagen Sverige verkar det som att vissa skolor fortfarande inte har fattat att dessa barn finns.
Heder åt Spaders skola.
Det låter hedervärt. Och allvarligt. Ha det fint!
SvaraRaderaCicki: Så himla bra och så klart är det viktigt! Vi kom fram till att vi är ovanligt bra på det eftersom vi har haft ganska många elever med såväl Aspbergers och ADHD som vi har lyckats bra med. Spaders skola är ju ett gymnasium med en ganska få elever:
SvaraRaderaFler och fler får ju diagnoser och vi därmed större möjlighet att hjälpa och individanpassa. Tyvärr är ett problem att många föräldrar inte vill ha diagnosen känd för alla lärare, vilket är till elevernas nackdel. Lärare, generellt, vill ju elevernas bästa... annars vore man ju inte lärare just!
Speja: En allvarsam lek. Lärare kan också flamsa och tjafsa! Ha det himla bra!
g.e m.i.g l.o.v innan jag surar ihop på riktigt!!!!!! Puss
SvaraRaderaSnart lov Loppan, du lyckas då inte reta upp S som jag gör -riktigt roligt när det hettar till!
SvaraRaderaDet där med att föräldrarna inte vill erkänna att barnet har svårigheter tycker jag är helt knäppt. Jag har ju stött på det ett antal gånger så jag vet att det är inte helt ovanligt. För mig är det likvärdigt med att de säger att de skäms för sina barn när de inte vill erkänna diagnosen. Man älskar väl sina barn och vill deras bästa oavsett diagnos eller inte. Sjukt, tycker jag i alla fall.
SvaraRaderaDet är fantastiskt att ni är en gymnasieskola som tar dessa svårigeheter på allvar. Min erfarenhet är att numera är dagis för det mesta rätt bra på att se dessa barn. Även i de tidiga skolåren så kan det vara rätt bra men sedan plana ut ju högre upp i skolgången man kommer. På gymnasienivå brukar man sällan se dessa barn. Så än en gång heder till din skola. Det kanske är för att det är få elever. Ni hinner med att se dem som individer och inte bara ett kollektiv.
Du har som vanligt rätt Cicki, klart man älskar sina barn, och jag tror att de här föräldrarna tänker att det ska vara bäst för barnen om vi inte ser deras barn som något problem. Men eftersom det finns saker som lärare kan göra för att underlätta för dessa ungdomar är det ju bra om vi snabbt inser att det finns speciella behov. Vi brukar komma på det ändå - oftast märks ju pojkarna, men det tar tid!!! Flickorna är lurigare eftersom de ofta hanteras sina problem i tysthet. Vi har i alla fall jobbat en del med detta idag... annat var värre -SCHEMA- Hornen växer ut!!!
SvaraRaderaOch jag är ju en mamma till en barn med neuropsykiatriskt funktionshinder, bl a Aspbergers, och jag blir SÅ glad när jag läser att ni diskuterar detta på er skola! Att ni är en skola med få elever gör ju att det finns mer utrymme att se varje individs unika egenskaper och mindre grupper "brukar" ju passa dessa elever bra. Min erfarenhet hitills är att de skolor Store Bror gått i, tror att det ska gå över. Det gör det ju inte, men de förändras ju, precis som alla barn. Med de svårigheter Store Bror haft med sitt funktionshinder skulle jag aldrig kunnat drömma om att inte berätta vad det är. Men, alla är ju olika och det spelar säkert roll hur man som förälder blivit bemött från början. För mig är det självklart att de som finns nära Store Bror ska veta, just för att kunna hjälpa honom med det han behöver hjälp med, kunna "knuffa" honom framåt och faktiskt förstå varför han ibland gör saker som vi "ntv-are", (normala-tills-vidare), tycker är konstiga. Heders åt din skola, Spader.
SvaraRaderaOj, vad mycket jag skriver. Men jag brinner för detta!
Flickorna är svåra att hitta. Många gånger är de den där blyga flickan som nästan kryper in i väggen för att slippa synas. Tyvärr lyckas den strategin också.
SvaraRaderaSom du vet så är jag som Cina, brinner för detta trots att sonen är 33 år. Som förälder får man en tigers egenskaper för att det ska bli så bra som möjligt för sitt barn.
Cina: Jag blir glad att du som förälder inser att vi behöver veta... Vi tror ju att man behöver 'se' alla elever ordentligt och elever med de här särkilda behoven bör ses ännu mer! Vi lärare´'lär'oss ju också - men ibland är det verkligt svårt! Härligt med brinnande kommentarer tycker jag!
SvaraRaderaCicki: Vi mammor är väl som tigrinnor!?! Det är vårt jobb -ibland går det snett dock... vad är egentligen bäst för barnen?