2011

Det här var inte året som gick till historien som ett av Spaders friskaste. Och att avslutningen har inneburit mest tramsiga besök på vårdcentraler och akuten har väl inte satt guldkant på det heller.

Det här var ändå året som gick till historien som ett av Spaders lyckligaste. Nya jobbet passar som hand i handske. Ett EM-silver (!) och helt okej placeringar i Italien. Nya och gamla väninnor. Med och utan bloggar.

Och Esset. Trolltiderna de facto över. Finally.

Spader vaknar fortfarande, en del morgnar iofs utan någon större kroppslig förmåga till rörelse, upp och är så in i helvetes nöjd. Sjukt nöjd med att bo här i Järvastaden med Esset och Junior. Mamman en kvart och jobbet ett stenkast bort. Äldste sonen på skolan i Örebro klarandes studierna.

Egentligen finns det väl bara några få problem.

1. Människor som bor i bostadsrättsföreningars förhållande till gemensamma soprum. Man kan tro att det är fråga om studentkorridorer. Där de flesta habitanter har rökt på. Vilket kanske kan vara fallet här.

Röstar för att Spader får använda elpistol och bevaka utrymmet. Via kamera. Med provison. Stora möjligheter att skapa sig ett namn och en förmögenhet.

2. Äldste sonens svarta långa hår. Fäller. Man vet inte riktigt om man ska tillåta besök eller inte.


Röstar för att detta hår färgas blont och/eller klipps till lämplig längd. Som strävhårig tax eller så.

Och så är det så klart stommarna. Om eleverna förut gav Spader gråa hår så är stommarna gisslet för dagen. Men stommarna ska passa sig jävligt noga. De vet inte vem de har att göra med. De kan heller aldrig skvallra för skolinspektionen. Inte kan deras föräldrar ringa till rektorn och klaga. Stommarna kommer, liksom trollet, aldrig att förstå vad som hände.