När Henrik skulle dö fick han frågan om han var rädd

Han svarade att döden är inget att vara rädd för. Men allt som man inte kommer att hinna göra. Allt som förblir oupplevt. Och saknaden hos dem man lämnar. Döden i sig är inte farlig. Man somnar ju bara.

För övrigt pratade vi inte som mycket om just döden den här sista tiden. Vi pratade om livet. Varje liten positiv sak som skulle hinna göras. Ett liv som skulle levas till fullo. Och alla de roliga saker som vi faktiskt hade hunnit göra. Var för sig och tillsammans.

Det gäller fortfarande. Vi som lever måste leva.

Kristian vill skriva i sin blogg, lämna ett avtryck, se intervjun här. Henrik ville spela bridge och se på när hans grabbar spelade fotboll.

Och jag lärde mig att leva.