lördag 8 september 2012

När Henrik skulle dö fick han frågan om han var rädd

Han svarade att döden är inget att vara rädd för. Men allt som man inte kommer att hinna göra. Allt som förblir oupplevt. Och saknaden hos dem man lämnar. Döden i sig är inte farlig. Man somnar ju bara.

För övrigt pratade vi inte som mycket om just döden den här sista tiden. Vi pratade om livet. Varje liten positiv sak som skulle hinna göras. Ett liv som skulle levas till fullo. Och alla de roliga saker som vi faktiskt hade hunnit göra. Var för sig och tillsammans.

Det gäller fortfarande. Vi som lever måste leva.

Kristian vill skriva i sin blogg, lämna ett avtryck, se intervjun här. Henrik ville spela bridge och se på när hans grabbar spelade fotboll.

Och jag lärde mig att leva.

9 kommentarer:

  1. Kramar om...

    SvaraRadera
  2. Fina Spader, många kramar till dig!

    SvaraRadera
  3. jag vill också kramas. Ikväll ifrån Halmstad.

    SvaraRadera
  4. J: Kramar till dig också!
    Åsa: Kramar skickas till Halmstad.

    SvaraRadera
  5. Massor av kramar till finaste Spader och pojkarna och Esset.

    SvaraRadera
  6. Cicki: Massor av kramar tillbaka till er!

    SvaraRadera