Speciellt. Inget ljus tänt av mig på Henriks grav i Lilla byn. Vi tänder ljus i lyktan på balkongen i stället. För Henrik, för Essets pappa och för min pappa. Fastnar i Nessers senaste. Den handlar om sorg. Påtaglig sorg. Och ett eller annat litet mord. Ser på Arne Dahl. Påtaglig sorg. Igen. Passande på något sätt.
Hostan har varit närvarande. Därför har träningen varit frånvarande. Den fysiska. Vi har fixat Juniors rum, soffhängt, haft Äldste sonen på besök och hälsat på Mamma.
När söndagskvällen går mot sitt slut är jag tacksam. Tacksam för det fina jag har haft i mitt liv. Tacksam för det fina som jag fortfarande har i mitt liv.
Funderar över om det kanske ändå inte är dags för högriskprojektet. Hög tid kanske?
Det tycker jag absolut.
SvaraRaderaDet sover vi på!
Kram Jempan
Och nu när jag har sovit undrar jag inte litet grand om det där högriskprojektet ändå får vänta. Tack för fin fredag!
SvaraRaderaVisst hostar du, precis som jag, bara under vinterhalvåret? Jag märker att min är på gång igen efter att ha sluppit hela sommaren.
SvaraRaderaTacksamhet är den allra bästa känslan! Håll fast vid den!
SvaraRadera/Lillemor
Åsa: jag hostar mer på vintern, ja. Ska vara försiktigare då - och medicinera bättre. Gäller säkert dig också. Träffa en bra doktor, du också?
SvaraRaderaLillemor: Håller i! KRAM!
SvaraRaderaDet är bra Spader, att se allt som man ändå har och har fått haft och vilken otrolig tur man har som fått allt det. De ser nog ljusen vart man än tänder dem. Måste ha varit vackert på balkongen hos er <3
SvaraRaderaÅ det är lika bra att ta tag i alla högriskprojekt så fort det bara går. Lycka till ;)
Kram