Tal till Berik

Eller är det talet till Esset?

Det ska inte vara en massa tal, sa jag till Berik innan bröllopet. Jag vill ha party!!

Så nu blir han säkert förvånad när bruden tänker hålla tal till brudgummen.

På något sätt gör jag fortfarande honom förvånad. Ganska ofta faktiskt. Som när jag råkade säga upp mig från jobbet. Eller när jag öppnade på fyra poäng i finalen i Mästarserien. Då såg han förvånad ut. Supersöt!

För er som inte spelar bridge så var det där bridgeprat. Det ska vi inte hålla på med mer. Vi ska spela fiol.

För några veckor sedan var vi på Springsteenkoncert. Insåg att det naturligtvis var så jag ville ha det. 60 000 fans som skrek så fort jag rörde armen. Men jag får nöja mig med er. 90 stycken som inte kan lämna lokalen för det är jag som är bruden. Och nu pratar jag!

Kan Anna verkligen spela fiol? Det är ju ingen hejd på allt vad den människan kan tänker ni. Som Lotta på Bråkmakargatan. Kan allt – utom slalom.

När jag var barn/tonåring spelade jag fiol. Eller spelade och spelade. Jag övade högst sporadiskt och fick jobba hårt på att ha fina bortförklaringar till läraren när det var dags för tisdagslektionerna. Så på måndagar övade jag alltså. Om jag kom ihåg det innan klockan blev för mycket. Man får ju lov att tänka på de stackars grannarna.

När jag var 13 fick jag en egen fiol i födelsedagspresent. Det var samma år som min storebrorsa fick en moped. Han fyllde nämligen 15. TACK Mamma!

Bruce Springsteen spelar inte fiol.

Bägge sönerna har vid någon tidpunkt kommit hem och haft för avsikt att börja spela fiol. Jag har lagt in mitt veto. Varje gång. När man såg Springsteen kände man att det var RÄTT! Att sedan Äldste sonen ändå inte riktigt har förstått utan väljer melodisk dödsmetall kan inte jag hållas ansvarig för. Junior, älskade barn, kan du inte bli som Bruce Springsteen? Han har en kille som går efter honom och spelar saxofon. Det borde egentligen alla ha. En sådan kille alltså. Om man nu inte har ett Ess. Som jag har. Världens bästa Berik. Vilken tur att jag lyckades landa dig!

Nu står det ju i inbjudan att man ska få chansen att spela fiol. Så jag har naturligtvis tänkt att jag ska spela en kärleksmelodi för Bengt-Erik. På fiol. En motsägelse för mig, men ändå.

Nu tänker ni att Anna har övat i massor. På fiolen.

Nja, jag har ju inte det. Övat så mycket alltså. Har haft så jäkla ont i armen. Och rätt så mycket på jobbet. En dag glömde jag fiolen i bilen. Och så fick jag slut på harts. Stråken hakade också upp sig i skruvarna så jag fick lirka tagel en halv kväll. En annan dag hade jag med den på jobbet men då kom det en kille i Reagan-mask och tjuvade den. Ni fattar.

Det blev helt enkelt inte så mycket övat.

Därför tänkte jag sjunga kärlekssången i stället. Samma som jag skulle ha spelat på fiol. Om jag inte hade haft så ont i armen. Jag har till och med skrivit om det på Facebook, så det är sant. Om armen alltså. Allt som står på Facebook är sant.

En kärlekssång. Ni vet litet grand som Carola sjöng till Runar på deras bröllop. Eller som Marilyn Monroe på Kennedys födelsedag. Fast bättre.

You wish. I wish. Berik, jag älskar dig. Här kommer min kärlekssång till dig:

Lilla Snigel akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig.