Du styr upp litet rutiner för grejer, typiskt sånt som controllers gör, dokumenterar och implementerar. Det rullar under ett par år, och sedan kommer någon nyanställd in och ger dig instruktioner om hur du ska göra enligt rutinen.
Du skickar ett svarsmail till någon och förklarar att det inte är ditt bord men att du cc:ar rätt person samt berättar vems det är. Det går en halvtimme och så ringer personen och säger att hen inte kan läsa ditt mail, men att du gärna får förklara vad där står. Que? Hen kan inte läsa mail och
tänka köra bil samtidigt. Sedan använder den bilkörande 10 minuter av din tid för att förklara varför hen trodde att det var ditt bord, vad du borde ha kunnat utföra och har en gnällig röst. Synd att hen klarar av att prata samtidigt som hen kör bil, tänker du.
Det kan också vara så att dosen fortfarande är för låg.
Det kan ju vara så att min dos också är för låg men jag känner nog att jag också skulle vilja klappa hen på huvudet. Hårt. Typ så där som mammor gör i amerikanska filmer ibland, en slags på huvudet-örfil.
SvaraRaderaMen. Min röst i de där lägena kan också verka som en örfil. Tro mig.
Raderahaha! Kom inte i Spaders väg!
SvaraRaderaStanna på den smala vägen!
RaderaMan ska visa nyanställda var skåpet ska stå, annars är risken stor att man till slut gör den personens jobb. Också.
SvaraRaderaHelst om den nyanställde är en manlig chef som tror att han är guds gåva till kvinnorna och gör allt för att få omkull så många blondiner med blå ögonskugga som möjligt.
Ha ha ha! Blå ögonskugga. Då har det gått långt!
RaderaFinns det blå ögonskugga fortfarande? Med anledning av Tess inlägg.
SvaraRaderaInte på mitt jobb. Men där jobbar mest män!
RaderaHär i Lilla Byn finns det hinkvis med blå ögonskugga kvar, främst i huset där man bestämmer.
Radera