Om hostan

Den gör mig låg. Fullt naturligt. Jag har hostat länge, länge nu och kroppen börjar säja nej. När tramset inte längre räcker för att lura bort de regntunga skyarna. Axlarna värker.

Blir ledsen och avundsjuk när jag ser att andra väljer bio och att jag själv väljer bort för att inte störa alla andra - och mig själv.

Blir ledsen av att inte kunna gorma, skrika och sjunga på Dolly-konsert. För att man vill det.

Blir ledsen av att inte kunna gå på buggkursen. För att dans gör en så glad, ända inifrån och ut till andra.

Blir ledsen av vikten. Som har ökat lavinartat, eller tja mer som ett större snöoväder -runt 11 kilo, dels på grund av medicinerna, dels på grund av utebliven träning.

Men.
 
Det finns hopp.
 
Jag kommer att bli bättre.
 
Tar just nu en större kur kortison. Övriga mediciner utökas och doktorn, som visserligen vidhåller kronisk hosta och överkänsliga luftvägar, säger att jag kommer att bli bättre på att medicinera själv, att höja och sänka doserna. 
 
Ska träna mer andningsteknik hos logopeden för att motverka paniken som uppstår när man inte kan få tillräckligt med luft. Har fått remiss till lungspecialist för att utsluta fler dåligheter.

Och, lets face it. Stadsluft är litet dåligt för min hosta. Fast lantluft är dåligt för min själ.

Till yttermera visso behöver jag operera liten fot, liten tjejgrej igen och ta bort två visdomständer.

Kan inte någon vänlig själ operera in litet ökat självförtroende i bridge? För jag skulle verkligen vara i behov av det just nu.