Ingen av sönerna är speciellt lik sin far utseendemässigt. Inte heller är Äldsten röstlik. Om Junior är eller inte får tiden utvisa.
Men de här dagarna. Återkommande säger han, Äldsten, saker som deras pappa skulle ha kunna sagt själv. Inte konstigt alls, det pratades allt en hel del hemma. Junior kommer inte ihåg sin fars olika uttryck, han var för liten då.
Jag hade på något sätt glömt bort de där sakerna han brukade säga. Henrik. Eller jag tänker inte på honom så ofta. Längre. Inte så att jag har glömt
honom. Men han är heller inte nära. Livet är ett helt annat. Jag är en helt annan. Medan han är den han var. Han står liksom kvar där. I en annan tid. I Lilla byn. På en paraplyfabrik och en döende bridgeklubb.
Men så här i valtider är han närmre. Politiskt medveten och rättskaffens. Hederlig. Mån om alla världens barn.
De här jävla SD hade han pissat på. Imaginärt. Han skulle aldrig göra en fluga förnär. Eller kanske en fluga. Men för det älskar jag honom. Fortfarande. Och alltid.