Väntar på sonen

Orkade inte ta yngste sonen till dagis idag....
Får sådana dagar ibland, inte lika ofta nu som i vintras. Fick en "klassisk depression" som jag då tyckte kom från ingenstans, men som med litet logisk distans ter sig fullständigt självklar. Efter Henriks död började jag jobba nästan direkt, tog hand om barnen som hade förlorat en älskad pappa. Jag hade stor hjälp av bägge mina föräldrar som bodde långt bort, men pappa blev pensionär och bodde mycket hos mig.

Under våren efteråt blev mormor sjuk i cancer och dog, mamma behövde mig mycket, och på hösten dog min pappa hastigt, mamma behövde mig mer. Det älskade jobbet blev min fristad, men när jag inte ens kunde ta mig dit rasade jag till slut ihop. Har nu varit hemma i mitt nya hus under våren, ofta tillsammans med hantverkare som tvingar mig att kliva upp ur sängen, det kom tyvärr inga idag, och jag tar dagarna som de kommer. Kuratorhjälp och litet medicinstöd gör att jag mår mycket, mycket bättre. Till hösten planerar jag att börja arbeta, åtminstone litet grand, älskar ju mitt jobb!

När äldste sonen kommer från skolan brukar jag sätta litet fart, vi hjälps åt att planera mat och röja i köket. Vad ska handlas, vem ska på träning, hur är det med tvätten? Idag ska han och min kompis Brasse köra "byggspill" på tippen så jag behöver bjuda på litet kaffe sedan.

Kvällen ägnas åt inskolningssamtal för yngste sonen som ska börja förskoleklass i höst....Jag bävar...