Livet är ingen tävling!

Ändå var Henrik min absolut största supporter och coach. Han hejade på mig och stod oftast på min sida. När/om jag gjorde dumheter fick han, men bara han, kritisera, ändå kunde min stolthet såras så lätt. Tänk att man är så tokig att man avstår saker i livet som är svåra, bara för att man är rädd att misslyckas eller få kritik. Tänk att andra människor då är så snabba att säga, vad var det vi sa, det går aldrig, så kan man inte göra, det visste jag från början. När Henrik levde vågade jag mycket mer, kanske kommer jag våga igen?

Att starta bloggen är en av de smartaste sakerna jag har gjort! Tänk att jag, lilla jag, fick en alldeles egen hejarklack!

När skolstarten närmade sig ångrade jag mig, ville inte sluta röka, men hade ju stuckit ut hakan i början på mitt bloggande. Min avsikt var att sätta press på mig själv, jag fick en massa stöd! Nu drömmer jag om cigaretter och andra rökare hela tiden, om jag inte slåss eller bråkar med folk. Underligt, jag som är så snäll när jag är vaken;-)). Troligen gör jag av med en hel del ilska där på nätterna, synd bara att jag har litet svårt att sova! I natt slog jag en massa lärare från grannskolan på käften eftersom de envisades med att röka i mitt sovrum. De påstod dessutom att jag snarkade, det kan väl inte vara sant?