Pokemon

Överlever tydligen allt. Junior vill ha kort. Äldste sonen har kort, många många kort som Junior helt plötsligt får ärva. Samlingen är så stor att Junior blir tvungen att ta med den till skolan. Ingen annan har en sådan samling som Junior, av förklarliga skäl, kidsen i hans klass är ju bara 6 år.

Junior kommer hem från skolan och har bytt ett kort. -Men sa inte storebrorsan att du inte fick byta ännu? -"Jo, men det var ett.. "så följer en massa mumbo jumbo. Ringer ned till brorsan; -Junior har bytt ett kort och nu vågar han inte berätta vad han har bytt, det är något med en blomma. Äldste sonen svarar något annat mumbo jumbo och får helt enkelt komma upp och reda ut allt. Det där Pokemontugget orkade bara Henrik höra på, av någon "underlig" anledning fann jag det otroligt ointressant. Pojkarnas pappa gillade samlingar och vad jag förstår måste han ha hjälpt äldste sonen med hans samling. En hel väldig massa kort är katalogiserade och sorterade i en pärm, på samma sätt som Henriks myntsamling.

När syskonen, med över tio år mellan sig, sitter och gör grejer tillsammans, som nu när de diskuterar samlingen och hur man ska byta, (Juniors byte visade sig vara närmare genialiskt) känns livet sådär vemodigt och skönt samtidigt. Jag är stolt över att äldste sonen gör så snälla saker för sin ganska bortskämda lillebror.

Men ingenting som vi andra gör kan ju någonsin ersätta en pappa, världens snällaste pappa...