En lördagkväll i Huset vid älven kan bestå av olika ingredienser. Idag var den avslagen TV-mässigt -motsägelsefullt eftersom apparaten stod på! UF-Henriks resa mot miljonen fortsätter, medan Sannas lopp var över innan det hade börjat och när Stefan hoppade sov (?!?) Spader Madame i soffan.
En av de riktigt bra sakerna med att inte röka är att man kan "unna" sig, inte bara ekonomiskt, utan vara "värd" att köpa, som till exempel idag, färska jordgubbar åt sig och ungarna en vanlig, jäkla lördag i mars.
När jag var ute med kidsen på resa igår kändes röksuget ofta mycket tydligt, t ex när bussen var framme eller när vi passerade alla rökare på väg in i mässhallen. Kommer det alltid att kännas så? Nästan 7 månader nu. Men saknaden efter cigaretter kan man ersätta med glädje över jordgubbar. Saknaden efter sin man (nästan 3 år nu) en lördagkväll i mars, vad ska den ersättas med? Tillsvidare får det bli en bok, med ond bråd död...och en kopp kaffe!
Jordgubbar i mars låter hur härligt som helst. Vilket initiativ! Men röksug vet jag inte mycket om. Skulle tro att dessa vanor sitter djupt grodda inom oss...jag och mitt kära godis har grymma band till varandra som inte klipps av på 7 månader inte. men sjumånader rökfritt?, Det är lika fantastiskt som jordgubbar mitt i vintern (våren okey då).
SvaraRaderaVad gällande saknad av man säger jag kram och är glad för att du finns här. Saknad gör ont.Ibland outhärdligt ont. Länge. Sov gott i natt... eller sov du färdigt framför Holm ;)
Ang röksug så vet jag inte riktigt eftersom jag inte lagt av helt än. Är nere i tre om dagen. Sambon däremot la av tvärt efter en stroke för två och ett halvt år sedan. Han saknar det inte alls säger han. Och jag tror honom. Saknaden efter din man tror jag alltid kommer att finnas kvar inom dig. Men med åren gör det förhoppningsvis inte lika ont. Ersätta honom kan du aldrig. Däremot kan du möta någon som inte är en ersättning utan något alldeles eget.
SvaraRaderaRöksuget sliter, men jag vet att det tillsammans med lördagsbluesen inte sitter i alltför länge... Tack för era uppmuntrande ord, Hilda och Cicki!
SvaraRadera