Gråter

Det året, 2005, när Henrik skulle dö, då när alla fattade, utom jag, att det skulle bli ganska snart, tog hon livet av sig. Det var den våren som vi åkte ambulans och sjuktransport på guppiga vägar i en massa mil och vi pratade om allt i livet, men inte om döden, för så hade vi bestämt.

Hon var en kollega som inte stod jättenära, men vars dotter jag undervisade i olika ämnen och jag blev så arg. Arg för att hon valde att göra så när livet var så skört och vi andra kämpade för att hålla oss kvar för alla barnen -och så gjorde hon så!

När jag långt senare, efter det att Henrik var död och begraven, träffade dottern så stod det glasklart för mig och det var också det jag sa. Att det naturligtvis var en sjukdom, lika dödlig som Cancer och lika svår att bota och att det egentligen inte var ett val. Hon valde inte -hon var sjuk. Det finns ingen mening med att vara arg.

Men om det är någon egentlig tröst vet jag inte. I dag saknar jag de döda. I dag sörjer jag och förbannar sjukdom som inte kan botas.

För övrigt blir jag tokig om jag bjuds in till ytterligare en Facebookgrupp där jag ska tända ljus för Cancer. Här tänds inga ljus för skit. Här tänds ljus mot allt och alla idag.