torsdag 6 september 2012

Och inlägget som jag såg komma...

..., som jag aldrig, aldrig ville läsa, får mig att gråta.

Jag gråter för Kristian och för hans familj.

Jag gråter för Henrik och för pojkarna. Min fina, fina Henrik. Mina fina, fina pojkar som saknar sin pappa.

Jag gråter för mig.

Det var länge sedan nu.

9 kommentarer:

  1. Jag följer också Kristian och det var en av få bloggar som jag aldrig ville se öppnad igen. Det är så ofantligt sorgligt det han, du och dina barn måste gå igenom.

    SvaraRadera
  2. Åh, jag dog en smula inuti när jag läste det förut i veckan. KRAM på dig <3

    SvaraRadera
  3. Har också läst det innan och tårarna bränner i ögonen.

    SvaraRadera
  4. Ja, jag såg det också... och jag har inga ord. Jag hoppades, ville tro...

    SvaraRadera
  5. började skriva här men suddade, började om, suddade. hittar inga bra ord.

    SvaraRadera
  6. Alla: Sorgligt och svårt, men också någonting man lär sig av. KRAM till er!

    SvaraRadera
  7. Tiden spelar ingen roll, sorgen blir bara annorlunda.Kram

    SvaraRadera
  8. Så är det säkert, Shamrock. Kram!

    SvaraRadera