Om att vara tyst

Varav hjärtat är fullt talar munnen. Gammalt djungelordspråk.

Mitt hjärta har varit fullt av bröllopsplaner, av vänners lycka och olycka, ett stundande tal och av bridge-OS.

De flesta av ovanstående punkter har av olika orsaker inte fått någon plats här på bloggen.

Dessutom finns det gränser för hur mycket av bridgen den här bloggen tål.

Så vi har ändå landat där. I dagens doja.

Men det där talet avslutades med en fanfar. Eller fanfar-liknande.

Om trumpeten från BR hade klarat av fler rena toner än fyra hade det kunnat spelas en melodi också.

Enligt plan A, Jennie, Jennie från 1975.

Enligt plan B, vad som helst av Maggio eller Springsteen, utom Born to run.

Enligt plan C, vad som helst som är en melodi, inklusive Lilla Snigel.