Lilla jobb-byn

På slutet fanns det en del saker som gnagde. Det var inte kidsen eller skolledningen. Det var en kollega. Som var så jävla inkompetent, avundsjuk och dum. Som manipulerade och skitsnackade. Motarbetade och förminskade. Och log. Genom att göra saker som för varje annan lärare är helt otänkbara kunde hon använda sig av tongivande elever för att försöka nå sitt mål. Världsherravälde liksom. Det är bara ett problem. Herraväldet sträcker sig till en skola in the middle of nowhere. Och de här eleverna kommer en gång att bli föräldrar. Kanske de inte uppskattar en lärare som gör de där onämnbara sakerna? För att inte tala om när de där onämnbara sakerna kommer fram i ljuset.

Allt ljus på mig? Skulle inte tro det, va!

Varför skriver jag om det här först nu? För det första gjorde det så ont då. Inte litet ont, som ett stick i fingret, utan jätteont - som ett skotthål i bröstet. Jag tappade självförtroendet och fick för mig att jag var en dålig lärare. Jag var redan i ganska dålig fysisk kondition och längtade efter mitt nya liv med Esset. Trollet hängde här på bloggen och gottade sig i allt elände som jag kunde råka ut för och jag ville helt enkelt inte ge henne den tillfredsställelsen.

Idag spelar det ingen roll längre. Det nya livet i Järvastaden har förändrat allt. Och man vet hur det går för slott som byggs på lösan sand.