London i mitt hjärta

Jag minns, gråter och ler! Miss Upsey Daisey längtar till London på sin eminenta blogg! Ja, november är som en förbannad berg och dalbana. Stureplan blandas med Allhelgonahelger och snoriga barn. Härliga shoppingturer blandas med mail-påminnelser om att gratulera på Fars dag. Vem f-n ska gratulera vem? Det gråa rusket kommer snart att bytas ut mot snö, pest eller kolera?

Min Henrik bjöd mig utomlands, på bridgeresa med båten från Göteborg. Jag var 22 år gammal, hade aldrig varit utomlands (Dalarna räknas väl inte?) och ägde inte ens ett pass! Spader Madame spelade litet fjär och fick därför ett fax på jobbet (ja, det var länge sedan) som många andra hann läsa och ha roligt åt. Bland annat hade han klistrat dit ett märke med "Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor"! Inom ett år efter resan var vi förlovade och väntade äldste sonen!

När Henrik fyllde 40 överraskade jag honom med en resa tillbaka till London. Mamma och Pappa stod för fiolerna och barnvaktstjänsten, Junior var ännu inte född eller ens påtänkt. Den här gången lyckades vi komma tvåa i Londonmästerskapen (Ja, i bridge såklart) missa frukosten nästan varje morgon, tillbringa den största delen av dagarna på rummet och kvällarna på Londons bridgeklubbar. Det var i februari, det var riktig vår därborta fast det var full vinter här hemma och jag glömmer det aldrig!

Jag är så tacksam för att vi har London som "vår" stad, vi får se om jag någon gång åker tillbaka...