Om den 9:e december

2004

Henrik hade legat på sjukhuset i ett par dagar med ont, ont i ryggen och dåliga värden. Han ringde på morgonen medan jag var på väg till honom efter att ha lämnat Junior på dagis. Det hade tagits prover och röntgats och det skulle lämnas besked. Sju långa, långa mil till Henrik.

Känslan i magen var iskall för han låg på en avdelning som hade patienter från onkologen.

-När kommer du? Varför är du inte här än? De har frågat efter när du kommer.

Det syntes i deras ögon. Beskedet var cancer. Njurcancer. Tumör stor som en knytnäve och metastaser överallt. I skelettet, vid kroppspulsådern och det blir svårt att höra för det låter så högt där inne i mitt huvud. Tårarna trillar nedför mina kinder och jag hör mig säga att -"Litet cancer kan man ju ha och hur har ni tänkt att bota det här?"

De har tänkt att skicka oss till Uppsala. Där finns det killar och tjejer som kan det här med cancer. Men man förstår ju. Ändå. Henrik, min älskade, var alldeles, alldeles tyst.

Efter mötet ringer vi var sin mamma. Henrik vill inte, men jag säger att han nog ändå måste. För jag är ju tvungen att ringa till min och säga att hon ska komma från Stockholm och hjälpa mig. För hemma finns Junior, tre år och Äldste sonen som snart ska fylla 14. Snart, snart är det jul.

Samtidigt börjar det trilla in SMS i Spaders telefon. Det gratuleras på namnsdagen.