tisdag 8 december 2009

Om den 9:e december

2004

Henrik hade legat på sjukhuset i ett par dagar med ont, ont i ryggen och dåliga värden. Han ringde på morgonen medan jag var på väg till honom efter att ha lämnat Junior på dagis. Det hade tagits prover och röntgats och det skulle lämnas besked. Sju långa, långa mil till Henrik.

Känslan i magen var iskall för han låg på en avdelning som hade patienter från onkologen.

-När kommer du? Varför är du inte här än? De har frågat efter när du kommer.

Det syntes i deras ögon. Beskedet var cancer. Njurcancer. Tumör stor som en knytnäve och metastaser överallt. I skelettet, vid kroppspulsådern och det blir svårt att höra för det låter så högt där inne i mitt huvud. Tårarna trillar nedför mina kinder och jag hör mig säga att -"Litet cancer kan man ju ha och hur har ni tänkt att bota det här?"

De har tänkt att skicka oss till Uppsala. Där finns det killar och tjejer som kan det här med cancer. Men man förstår ju. Ändå. Henrik, min älskade, var alldeles, alldeles tyst.

Efter mötet ringer vi var sin mamma. Henrik vill inte, men jag säger att han nog ändå måste. För jag är ju tvungen att ringa till min och säga att hon ska komma från Stockholm och hjälpa mig. För hemma finns Junior, tre år och Äldste sonen som snart ska fylla 14. Snart, snart är det jul.

Samtidigt börjar det trilla in SMS i Spaders telefon. Det gratuleras på namnsdagen.

21 kommentarer:

  1. Svårt att kommentera på något vis, varför är det så? Det du skriver berör och tack för att du orkar beröra! Kram

    SvaraRadera
  2. Kram själv! Tycker också att de är svårt att kommentera sånt här, och egentligen så måste man ju inte. Så här är det, mitt liv är en knasig blandning av ljuvlig lycka och djupaste sorg och saknad. Ibland är det som står i bloggen sött som socker, ibland (oftast) en massa trams och ibland så slänger jag in precis hur det känns. 5 år snart...

    SvaraRadera
  3. Man kan inte förstå. Man försöker allt man kan men ändå inte ....hur ska man kunna ta till sig något så hemskt...?

    SvaraRadera
  4. Miss UD: Nej, det var nog den hemskaste tiden i mitt liv. Man förstod inte, man förstår fortfarande inte. Och man gråter, men man torkar sina tårar och försöker leva här och nu och vara lycklig. Men man är rädd, räddare än vad någon någonsin kan ana...

    SvaraRadera
  5. Du får inte skriva sånt där. Jag blir ju alldeles blötögd. Tusen kramar till dig och pojkarna.

    SvaraRadera
  6. Cicki: Får och får...man måste skapa litet motvikt till allt tramsande mellan varven...
    ;-)Stor kram till dig också!

    SvaraRadera
  7. Så starkt att läsa! Livet när det är som mörkast och svårast är svårt att förstå sig på. Ibland räcker ord inte till, håller bara om idag!
    Kram!

    SvaraRadera
  8. Cina raring. Det går ändå ganska bra, men jag har svårt för de där SMS:en som kommer ändå, i morgon. Kram! Såg att det gick ganska bra i fjol medan året innan var ett totalhaveri. Det är nog inte så dumt att ha ett Ess på hand...

    SvaraRadera
  9. Jag känner naturligtvis till allt det där men gråter ändå när jag läser det du skriver. Djupaste sorg skall förvandlas till omåttlig lycka, tillsammans skall vi klara av det. Du är inte ensam, jag är bara några timmar bort.
    Pussar & Kramar
    /Esset

    SvaraRadera
  10. Raraste Berik. Du är mitt ljus i tunneln. Visst kan jag klara mig själv, det har jag bevisligen gjort förut, men det är också min allra största mardröm. Är man Spaders Ess så kör man försiktigt, man vaccinerar sig mot influensa och man håller sig i närheten.

    Vad man gör så tappar man för allt i världen inte bort Spader...

    SvaraRadera
  11. Hörrö du Esset, du får ju inte skriva så där. Nu blev jag ju blötögd igen, fast mer av lycka för dig och Spader. Kram till dig också för att du finns där för Spader och pojkarna.

    SvaraRadera
  12. Fy farao vilken mardröm. Jag kan inte föreställa mig hur det ska kännas att höra att mannen man älskar har cancer och att det dessutom är illa. Nej det går inte. Jag skulle nog ha svårt att fatta. Inte kunna ta in det alls. Jättekram!

    SvaraRadera
  13. Cicki: Visst är han det bästa kortet ever? Du ska snart få träffa honom... Junior "pehöver" nog ta en tur till Tom Tits...

    Fru Choklad: Jag har nästan inte pratat om det här mötet alls... minns inte vilka som var närvarande, men minns vad som sas. Henrik fick läsa remissen till Uppsala och jag vet att det var flera läkare i rummet, i alla fall minst två. Många luckor från december det året, 2004. KRAM!

    SvaraRadera
  14. Det ofattbara som inte skulle få hända. Stor varm kram!

    SvaraRadera
  15. Tom Tit är ett måste både för Juniorer och Seniorer....:-)

    SvaraRadera
  16. Hanton: Skickar en stor kram tillbaka!

    Cicki: Jo, det skulle passa alla mina grabbar... Själv gillar Spader shopping mer!

    SvaraRadera
  17. Trots allt - du genomlevde och överlevde det som de flesta slipper vara med om. Fatta så stark du är!!!

    Dessutom har du funnit lyckan och kärleken igen, och vågar satsa på den!

    Massor med kramar!!!

    SvaraRadera
  18. Tess: Vi är starka vi! Massor med kramar tillbaka!

    SvaraRadera
  19. Kära Spader, Du äger :-) Kram.

    SvaraRadera
  20. Smina: Du äger också, och rockar, fett! Puss!

    SvaraRadera
  21. Just ja, Smina, Bruce kommer ju. Menar så klart att du rockar HÅRT!

    SvaraRadera