Någonstans tog jag vägen till vänster

Ni vet när man är ute på promenad, kanske inte djupt inne i skogen, utan mer i kanten. Många stigar att välja på och vilken man än tar så kommer man att dyka upp på bekanta ställen litet längre fram?

Jag tog en sådan stig förra veckan och rätt var det var hade jag gått ut på en längre tur. Utan Internet.

Och vet ni, jag tyckte det var befriande skönt. Så pass skönt att jag funderar på att släppa taget här.

Det kan naturligtvis ha en del att göra med att arbetet har sugit tag i min hjärna under några kaosartade veckor. Och att vi har tränat intensivt inför SM-veckan som börjar på lördag i Örebro. Moset som har uppstått där inne i de trånga gångarna gör ingen människa glad. Och på utsidan. Tvättbjörnen har återvänt.

Eller så har jag helt enkelt tröttnat.

En klok kompis sa till mig som allmänt råd när det gäller att sluta med något. Man Kan Ta En Paus. Ett gott råd tycker jag. Samtidigt är det här med blogg speciellt, som en del av något större. Man bloggar. Får kommentarer. Skriver något svar. Läser en annans blogg. Kommenterar där. Får en rolig knäpp idé. Skriver ett blogginlägg. Och så vidare i all evighet. Pausar man kan det bli omöjligt att komma tillbaka. Eller i alla fall svårt. Som efter en skada i idrott.

Just nu har jag nog en sträckning i en ljumske. Men som kan utveckla sig till kallbrand. Och vem vill amputera benet?

Esset tog en extra veckas semester och åkte till skogskojan långt utanför Lilla byn igår. Jag stannar och jobbar i stan. Har börjat med att sova en hel lång natt. På jobbet är den stora stressen över, alla är all-right.

Planen är att ladda batterierna ordentligt den här veckan. Motion, massage, hemma-spa och what the heck - litet shopping, så ska jag nog vara i form igen snart.

Så vad vill jag ha sagt?

Den som lever får se. Be careful out there.